Men snacka om snäll, tålmodig och cool kille! Bryr sig över huvudtaget inte om när jag tvättar, petar och pillar i såret, utan ligger bara och njuter av att bli ompysslad! Sen har han världens sötaste barnstrumpor på gummipluppar på undersidan för att få bra fäste på trägolven och dom måste bytas flera gånger per dag, då dom blir blöta av kissrundor, mm. Och han sitter eller ligger helt still och bara inväntar tills silvertape är borttagen, strumpor på och ny tape ditsatt. Mammas bästa!!!

- Det står lite still för stunden i utvecklingen vad gäller gåendet, om än att han nog är liiiiiite stadigare för var dag när han reser sig eller förflyttar sig från en sovställning till annan. Fick dock en hel del jättebra information igår från vet. A.A på hemmadjursjukhuset. Han sa att utvecklingen vid neurologiska skador som Bams går i trappsteg: först bra utveckling, sen står det still ett tag, sen uppåt igen. Det kan även bli ett steg tillbaka, men det är helt normalt. Dessutom förklarade han på ett mycket bra sätt hur hunden kan reagera vid etappsänkningen av cortisonet, vilket då förklarade varför Bam kändes lite låg igår. Blir ännu tröttare på Strömsholm som inte kunde förklara dessa två ytterst enkla saker för mig vid hämtningen. För alla dom hysteriska pengar dom fick av mig och försäkringsbolaget kan man ju tycka att sådan information kunde ingå....suck...

Det hade besparat mig en hel del oro i onödan.

- Han ser lite mindre tärd ut för varje dag som går. Vägde honom i onsdags när vi var på rehab och då vägde han 43,6 kg. Det innebär att han totalt sett gått ner ca 6 kg sedan han blev akut sjuk för snart tre veckor sedan. Kan säga att det syns! Ryggraden står som en taknock rakt upp och det fattas en himla massa muskler runt om. Han är tack och lov hungrig som 10 elefanter och kastar sig över maten. Han får mat tre gånger per dag nu för att ge  lite mindre givor i taget som kroppen lättare kan hantera.

Det är riktigt gourmetmat som serveras:

Han får sin vanliga mat som består av grönsaksflingor och rått nötkött, som kombineras nu med rapsolja (för bättre upptagning av Levaxinet), rå broccoli och näringstillskott från Hills, a/d. Som han slickar skålen när maten är slut! :)

Pälsen börjar se riktigt blank ut, så det händer helt klart positiva saker i kroppen på honom.

- Vi har fått lov av Vet. A.A att gå kortare rundor på ca 15-20 min i skogen. Detta för att kroppen och hjärnan ska hitta tillbaka till varandra igen. Nyttigt för Bam att känna olika underlag under fötterna, så att kropp och hjärna har samma uppfattning om vad han går på. Vi går kanske 5-6 minuter, stannar och vilar och sen fortsätter vi en bit till.

Kan säga att Bam NJUTER när han får komma ut i sin älskade skog och lukta på allt!! Jag har fullt sjå att hinna med (går hela tiden bredvid med en halsduk under magen för att förhindra att han ramlar omkull). Han har (tack och lov) väldigt dålig självinsikt i att han inte är fullt frisk, så han kliver på som tusan och ska lyfta på benet mot vartannat träd och buske. Går sådär, men han låter sig inte nedslås. :)

Tror att dessa skogspromenader tillsammans med den timmes massage han får varje dag och några enklare klick-övningar ökar välmåendet och tillfrisknandet väsentligt!

Sammantaget kan jag nog påstå att det är en glad hund som sakta men säkert blir lite bättre för var dag som går! :-)

Ha det gott i vårsolen!

Sedan ca ett år tillbaka har jag noterat en mycket diffus förändring av rörelseschemat hos Bam. Vi har varit hos 2 vet i Norrköping. Ingen av dem har hittat felet utan var för sig remitterat till Strömsholm.

Första resan dit gick i oktober.

Efter två dagars besök, en ortopedisk undersökning och en magnetröntgen (MR) åkte vi hem med beskedet att det var båda korsbanden som var dåliga. Detta skulle resultera i två stora operationer, sk TPLO, där man sågar itu delar av benen vid knäna och skruvar ihop igen (väldigt enkelt uttryckt).
Efterbehandling skulle vara månaders rehab med simining. Tog kontakt med Norsholms Dj.S som har rehab-avd för att simträna innan op.
Tack och lov, för där reagerar rehab.pers (nämnd som M forts) på att det inte alls stämmer med symptomen hos korsbandsskadade hundar. Deras ortoped (nämnd A forts) kallas in och han hittar inga fel alls på knäna, utan misstänker andra neurologiska störningar.

Ny remiss skickas till Strömsholm för fortsatt utr.
Remissen gick fre v7.

Fredag 20 mars dyker kallelsen upp, till en tid inplanerad till 20 april. Notera alltså att kallelsen dyker upp 2 dgr innan vi akut får åka in. :(

För att återgå till den akuta fasen:

Redan tors 19/3 på kvällspromenaden anar jag att nåt är fel. Jag har med en kamrats glada och ystra husky-tik och hon försöker några gånger studsa upp på Bam för att få igång honom, men ger efter en stund upp. Jag märker ganska snart att nåt är fel på Bam, då han går mycket långsamt, i passgång med krum rygg.
Vänder omedelbart hem och han piggnar till ngt.
På fredagen meddelar dagispersonalen att han varit glad och pigg, så jag andas ut ngt.
På lördagen var vi på långprommis en timme i skogen och vi ser inget avvikande vare sig då eller under resten av dagen. På kvällen går vi för en gångs skull på bio.
Under hela filmen sitter jag med en obehagskänsla om att nåt är fel. När vi kommer hem besannas mina obehagskänslor när han först inte kommer och möter vi dörren. Jag möts av honom med stel gång och tassarna som glider åt sidorna på trägolvet. Vi går en nattrunda och han går snett med rumpan vid sidan om sig men han klarar av att rasta sig som han ska.

Söndag morgon vaknar jag tidigt. Oroskänslan sitter i. Hör honom röra sig på golvet, så jag pustar ut för stunden. Går ner på bottenvåningen och klär mig och ropar på honom för morgonrundan. Han kommer inte.

H berättar senare att Bam har gått fram till trappan, stannat, gått till H och där bara glidit ner på golvet och därefter inte rest sig mer.
Vi bar ner honom på nedervåningen, ringde till Strömsholm och sa att vi var på väg.

Väl där så har han blivit ännu sämre. Kan överhuvudtaget inte stödja på något ben, utan ligger med alla fyra benen spastiskt indragna under sig.
De kör i väg med honom på bår.

Vi förstår både jag och H att prognosen är mycket dålig.

Efterföljande två veckor har ändå givit en markant förbättring, om än långt ifrån bra.
Han kan i dag gå på benen om än mycket vingligt och med lät stöd under magen. Han orkar gå 4-6 minuter, sedan sover han en timme.
Han kan rasta sig som han ska och äter som en elefant. :-)
Han har gått ner ca 4 kg i vikt, så han ser ut som ett vrak, med revbenen, ryggraden och höftbenen rakt u. Hans breda vackra "rottisskalle" är krympt till en unghannes storlek och bakbenen är smala som på en tupp.

Så ,vad var det som hände?
Ja, tyvärr är det ingen som vet.
Trots vanlig slätröntgen, MR, CT, biopsier, blodprov, mm så har ingen något svar.
Det sista provet på en mkt allvarlig och slutligen dödlig nervsjukdom har ännu inte kommit, men det känns inte som att det är det som är felet.
De har sett ett litet diskbråck i halsryggen mellan C5-6, men de anser inte att den skadan kan svara för de allvarliga symptom som varit.

Jag fick till slut vet att sätta in Ronaxan, dvs tetracyklin mot borrelia/erlichia-infektion, trots att proverna var negativa.
Efter hand har jag efter samtal med en bakteriolog på SVA fått reda på att proverna kan vara negativa men att hunden ändå har kliniska symptom.

Min högst egna hemmasnickrade teori om vad som hänt är att han länge gått med sviterna av borrelia/erlichia samt en nackskada som han ådrog sig för ett år sedan på en IPO-träning, och att det till slut blev för mycket.

Hur ser då prognosen ut?
Då ingen diagnos finns går det inte att säga.
De goda nyheterna är ändå att han långsamt blir lite, lite, lite bättre för var dag.
Vi har här hemma bestämt oss för att hantera saken med positiva förtecken och verkligen jobba för att det ska gå bra.
Vi ser en klar skillnad från det att han kom hem i torsdags kväll tills detta skrivs söndag lunch, så detta ger oss kraft och styrka att se det goda i historien.
Mycket rehab, omvårdnad och tillsyn ligger framför oss, men det är det värt!
Då han äter stora mängder cortison idag dricker han som en älg och kissar som en oxå. Pga av detta plus att jag på inga vis vill lämna honom själv på bottenvåningen (han vare sig får eller kan gå i trappor) så har jag flyttat ner på en madrass där nere. Vi går upp mellan 1-3 gånger per natt för att kissa.

Och för att ingen ska fundera, så kan jag meddela att han är en glad och positiv hund, trots att han går som en skröpplig 102-åring. :)


Är det någon där ute som känner till något liknande som kan kasta ett ljus över vad som hänt så mottages detta tacksamt!

Ber nu alla som läser detta hålla alla tummar som går att uppbringa och bara tänka positiva tankar, så ska nog detta gå vägen! :-)

Varma vårhälsningar från J "Utmanaren" och Bam!

* * *

Självklart J,

vi skickar så mycket kraft & energi

vi bara kan ! ! !