Ymer Gusten & Co

Alla inlägg den 13 november 2009

Av Larsson - 13 november 2009 19:58


...som idag fyller månader. 10 stycken närmare bestämt! Grattis på dig, mattes lilla knähund ;)


I present fick Qubapojken en endagarskurs. Jodå, han & jag ska imorgon bli duvade av Anders Lundberg (han med den sopsorterande kelpien Faxe) Det ska bli spännande!


Kan ju vara att Quba visar fallenhet för detta med återvinning. Han kanske blir vanvettigt miljömedveten och toppar sin karriär som chef för den lokala sopstationen!

Ja, ni hör - det är ju ingen hejd på min tro att han kommer att bli något stort!! ;)


Grabbarna ska också följa. De har väl inte sopor som sitt största intresse men det kanske blir ändring på det efter imorgon.

Ah, jag ser verkligen fram mot att slippa gå med soppåsen hädanefter :)

Av Larsson - 13 november 2009 11:56


...jag har trillat dit. Och det REJÄLT!!


Jag är nämligen lite småkär :)


Jodå, så är det. Och föremålet för min beundran är en...


HÄST!

 

Hur är det möjligt?! Jag har ju aldrig varken sysslat eller intresserat mig för dessa djur. Visst -  jag har provat att "åka" häst några gånger men...nä, det har aldrig sagt "Klick".


Förrän nu!!!


Jag läser bloggen Häst & Hund och det var där jag såg honom och jag föll PLADASK!!!


Nu har jag sån tur att jag får visa några foton av honom och inte bara det, hans matte, Ann-Louise har även skrivit lite om honom. (Tack snälla Ann-Louise, för att du ville gästblogga!)

 

Jag säger bara: SE & NJUT!


  


  


  



* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Ann-Louise skriver;


Loke heter egentligen Friskus och är en 5 år gammal dölehingst från Norge.
Friskus "Loke" är e: Dalasvarten u: Svartstjerna ue: Stalheimblaesen
 
Jag hittade honom på en annons i fjol på hest.no. Egentligen skulle jag inte ha någon mer häst men kikade på sidan av ohejdad vana. Jag hade kikat runt åt en kompis som letat häst och sedan hade det blivit en "ful vana". Det var aldrig någon som föll på läppen - tack och lov för det - tills Loke dök upp i bakgrunden på en bild. Det var två dölehingstar som skulle säljas snabbt. Det bara klack till i mig. Honom SKA jag ha. Sprang till telefonen, kastade mig över den och ringde. Jag var samtal nummer två....
 
Den förste som ringde var en man från Bergen som skulle komma och kolla på honom veckan efter. Jag skulle få vänta och se om han inte ville ha honom. Jag trodde jag skulle dö. Jag vandrade runt som en tonåring med olycklig, obesvarad kärlek där hjärtat VÄRKER. Sen gjorde jag en rövare, den andra backade ur och jag kunde ge mig av till Norge och hämta honom.
 
Han fanns i Veitastrond, ute vid kusten norr om Bergen. I den mest makalösa fjordmiljö med glaciärer stod han.
Den ursprunglige ägaren (domare för dölehäst) hade fått cancer och sedan dött. Hans bror hade ärvt hästarna och han var ingen hästman. Han hade haft dem ett tag men insett att det inte gick.
Jag var så "kär" och uppspelt att jag först när jag kom fram funderade; tänk om vi inte får honom på transporten.... Han var i stort sett ohanterad, han hade slitit sig när mannen skulle försöka leda honom och hade knappast varit av gården och absolut inte varit ute och rest.
 
Ombord kom han och hem kom han. Han stod som ett ljus i transporten. T.o.m när en av mina kompisar skulle hålla i skötardörren och den blåste igen så att det small och hela transporten skakade stod han helt lugnt. Jag öppnade dörren och där tittade Loke ut med munnen full av hö rofyllt tuggande.
 
I början var han ganska "skrämmande". Blängde under lugg, ruskade, stötte med bogen kändes som om han testade mig. Eftersom jag inte visste vad han tänkte så struntade jag i honom.  Jag hade dock med mig något som stack ut någon meter bakom mig (pinne eller så) om jag var tvungen att vända ryggen åt ifall att.....
 
I början när jag skulle leda honom så ruskade han och vevade med frambenen så han nästan höll på att ramla. Tryckte på. Gubben skulle ta bilder och var så rädd att han klättrade upp i grävskopan. 
En dag släppte jag honom på ridbanan. Han blängde på mig från änden av ridbanan, ruskade på sig, tog fart och gjorde en rejäl rusch rakt emot mig. Jag stod kvar. Han stannade några decimeter ifrån mig. Jag klappade och gav honom godis. Han gjorde så två gånger till med samma resultat och sedan har han varit som förbytt. Nu i efterhand kan jag ju undra om det var så tillrådligt he, he,  men det gick ju bra. Man vill ju inte förstärka ett sånt beteende eller hur ;-)  Det var som att vända i en hand. Han har ALDRIG mer gjort minsta tendens, snäll som ett lamm, snäll att leda. gosig helt perfekt. Jag tror att det var bara en koll och se om jag var pålitlig.....  
 
Han stämmer in på beskrivningen av dölehästen; Kall i huvudet och het i kroppen.
 
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *
 
Jamen, ni förstår väl "...Kall i huvudet och het i kroppen"..uj, uj, uj!
Det var nog en nedrans tur att A-L såg honom först. Annars hade jag slagit till DIREKT! Å hur skulle det sett ut om jag utökat djurskaran med en häst??? Jag som redan har problem med att få plats med Quba i bilen :)

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4 5 6 7 8
9
10
11 12 13 14
15
16
17
18 19
20
21 22
23
24
25 26 27
28
29
30
<<< November 2009 >>>

Gästbok

Senaste inläggen

Kategorier

Länkar

Tidigare år

Arkiv

Besöksstatistik

RSS

Sök i bloggen

Värdering


Ovido - Quiz & Flashcards