Ännu en strålande vinterdag, om än kall. När vi startade vår promenad så var det

-19 grader men när vi kom tillbaka så var det "bara" -15. Möjligt att det var vi som åstadkom denna temperaturhöjning för vi ångade på utav bara tusan ;)

Kände inte för att pulsa i snö så jag valde att ta mig runt på plogade skogsvägar. De här vägarna är bommade åt alla håll så där förekommer ingen biltrafik. Utom några jägare då och då (förmodligen därför vägarna plogas)

Idag var just ett sånt "då-tillfälle". Mötte flera bilar med jägare vid ratten. Hundarna var lösa men det var inget problem för bilarna körde sakta och Grabbarna har lärt sig att "Bil kommer!" betyder att de ska hoppa ut i dikesrenen. Jägarna vinkade och jag vinkade tillbaka. Lite så där Hejsan-Svejsan! som man gör när man möter nån i skogen ;)

Nåväl, vi traskade vidare och passerade flera bilar. Dessa stod parkerade och jag förstod att jakten fortfarande pågick. Hörde dock inga drivande hundar varför Grabbarna fick fortsätta att vara lösa.

Helt plötsligt ser jag att Gusten markerar och på hans kroppsspråk förstår jag att han upptäckt en människa. Han fick sin belöning och några uppmuntrande ord och sen fortsatte vi vägen fram. Då hör jag plötsligt en röst ifrån skogen;

- ´Allå dy!

- Jaa, hallå, svarade jag

- Vi jägar här..

- Nämen vad säger du!!! Å jag som trodde ni plockade bär....

Fast det där sista sa jag ju naturligtvis inte. Även om jag hade god lust att vräka ur mig nåt ironiskt. Nej, istället kände jag ilskan välla upp...

- Du din "biip", "biip", "biip" med din fåniga hatt med självlysande band och din medförda förlängda manlighet, tror du att du har nån ensamrätt att vara i skogen? VA???

- För allt vad du vet så kan jag ju BO här!!!

(det ligger faktiskt både en och tre hus i området)

Fast det där sa jag inte heller. Inte högt iaf. Då hördes rösten igen;

- Dy, vi jägar i skogen!

- Kul!, sa jag. -Själv promenerar jag. Med mina hundar, tillade jag snabbt. Rädd för att han kanske skulle tro att jag gick runt med två tama grävlingar och en varg.

Sen sa jag inget mer utan fortsatte framåt. Bakom mig hörde jag;

- Det flera jägar åt det hållet!

Vem bryr sig, tänkte jag och fortsatte gå. Sen slog det mig att jag inte visste VAD de jagade. Tänk om det var fruntimmer!!! Huga, huga - man har ju ändå liiite respekt för medförda förlängda manligheter...

Bakom nästa krök fick jag syn på nästa "jagare" och det var med viss oro som jag närmade mig. Utan skäl, visade det sig för det var en jägare som Hejsan-Svejsade så där glatt som man gör när man möter någon i skogen. Han fällde t o m en kommentar om att jag hade så fina och lydiga hundar!

Då blev jag glad och bestämde mig för att några "gästjagare" INTE skulle få förstöra varken mitt goda humör eller min tro på att de flesta jägare är rekordeliga människor.

Om de inte jagar varg vill säga,  för då hamnar de OFRÅNKOMLIGT i den förstnämda gruppen!!!