A-K

9 februari 2010 16:58

Hjalmar kanske kan ta in på samma hotell som Gossarna nästa gång, där verkar det ju vara så trevligt!!

Larsson

9 februari 2010 17:05

A-K; De tankarna har funnits men.......nja, tror nog att Hjalmar skulle vara lika missbelåten där.

Hjalmar skulle nog helst se att han fick vara hemma och att jag skulle ordna med en uppassare. En som ständigt svassade runt och fjäskade för den lille kissen ;)

Jenny

9 februari 2010 22:27

Han verkar väldigt svår den där Hjalmar ;)

Lena

9 februari 2010 22:43

När jag läste din blogg kom jag att tänka på min katt, Magda, som gick bort för en sådär 15 år sedan. Hon var Gotländska, väldigt vacker och väldigt cool. När ett helt gäng stora hundar kom skenande mot henne skrikandes "Jiihaaa, låt oss döda katten" satt hon bara kvar, med halvslutna ögon och lugn som en filbunke, varvid hundarna gjorde en tvärbromsning och hummande, småvisslande och lätt generade försökte se upptagna ut med något annat.
Hur som helst, hon gillade inte att åka bil men hon hade ett lömskare sätt att visa det på. De första milen satt hon bara surmulet tyst i sin bur i baksätet. Sedan, när man helt glömt bort att man hade en katt med sig och satt försjunken i sina egna små funderingar, hävde hon upp ett MJAAAOOO! som kunnat väcka döda. För de som undrar kan jag berätta att sådana katter är utomordentligt trafikfarliga! Det var nog bara min erkänt säkra körstil och den lagstadgade hastigheten ;) som gjorde att vi fortfarande befann oss på vägen efter ett sådant verbalt vulkanutbrott.
Jag tycker Hjalmar verkar säkrare!

Larsson

10 februari 2010 06:37

Jenny; Tja svår å svår...han är ju katt. Vääldigt mycket katt! :)

Lena; O nej, ett sånt där vrål som får en att stelna a´ la rigor mortis! Ruskigt!!
Ser man det så så är nog Hjalmar lite säkrare. Hans ljudgivning håller i sig från början till slut, liksom. INGEN risk att man skulle glömma att han är med!

Lotti

10 februari 2010 07:51

När Trollis var ny i familjen och vi inte kände honom så väl trodde vi att han älskade oss så högt att han alltid ville vara där vi var. Som Emil ungefär. Så vi tog med honom till Stockholm på föräldrabesök. I bilen.

Fyra timmar av gapande som började med ett ihållande, hjärtskärande MJJJAAAAOOOOOOOOO som typ höll i sig i tjugo sekunder åt gången för att sedan avklinga till ett betydligt lägre decibelinnehållande men så mycket mer irriterande mjaomjaomjaomjaommjaomjaomjao... ja ni fattar.

Sedan dess får han stanna hemma med uppassare när vi åker dit.

Irene

10 februari 2010 11:04

Brukskatt?! ;-)
Jag tycker han verkar lämpa sig för att träna skydd, kanske?

Larsson

10 februari 2010 11:56

Lotti; Ja, JAG fattar! INGA som helst frågetecken!!
Men du, tala tyst om det där med uppassare. Får Hjalmar reda på det...ja, DÅ kan jag glömma allt vad kattpensionat heter.

Irene; Tror inte skydds är aktuellt. Nä, han är liite för klen i bettet. Och att jabba loss på figurant impar ju inte mycket. Rapport är heller inte aktuellt. Visst, han KAN springa fort men väldigt korta sträckor och då oftast med avslut i ett träd. Blir inga höga på poäng på det. Sök? Ja, om man ändrar upplägget så att grenen går ut på att figurant skall komma till Hjalmar. Då återstår Spår...hm...tveksam...det är ju det här med sele och lina - i Hjalmars värld så går sånt "fetbort"!!!

Bitte

10 februari 2010 18:24

Låt Hjalmar vara hemma nästa gång. Kolla lite teve, softa i soffan, kanske bjuda hem lite kompisar. Klart att det blir ett jäkla röj men å andra sidan brukar röjarna städa MYCKET noga efteråt för att det inte ska märkas. Varje chipssmula, varje tomflaska, varje repa i parketten är åtgärdad. Klart att man märker det men då har man ju fått huset städat och väldans prydligt.

Larsson

10 februari 2010 20:57

Bitte; Hjalmar lämnas hemma?! Ensam!?! NO WAY ! ! ! !
Att det skulle röjas, det har du helt rätt i men att han skulle städa...pjuff, skulle lixom inte tro det.
Han som inte ens har vett att torka tassarna när han kommer in. Å soffan, den skulle han kloa till oigenkännlighet å han skulle ohämmat breda ut sig och sin håriga kropp över H E L A köksbordet utan en tanke på att jag sen ska sitta där och äta!
Nähädu - några MF (mattefria)-dagar blir det inte för hans del.
Basta!!