Jag är ju ingen vän av snö, nej, verkligen inte!, men det här sista tillskottet kände t o m jag en viss lycka över. Och det av den enkla anledningen att det gav Gusten möjlighet att långt före utsatt tid, njuta av friheten! Jovisst, inget koppel och framförallt, inget tvång så långt ögat nådde, bara en massa mjuk snö och en själaglad liten vätte :)

- Jädrar du Morsan, jag tror jag slår knut på mig själv! sa Gurra och sen....

...sprang han. Runt, runt, ruuuuunt!!!  

Ett antal glädjeskall kom också över hans läppar :)

För att inte tala om antalet snöänglar!! De kom ju visserligen inte över hans läppar men ändå ;) 

Det var läääänge sen jag såg en så glad och lycklig Gurra Aktersnurra. Och trots att minusgraderna var många till antalet så fylldes hela min kropp av värme!

Söta, goa´, rara lilla Gusten - free at last!

För några dagar sen när man faktiskt hade en pyrande känsla av vår i kroppen , mötte jag denna gynnare på promenaden.

- Men lilla du, har du drabbats av total hjärnsmälta? undrade jag med äkta intresse i rösten. Eller kanske är din GPS norsktillverkad??

Den lilla gynnaren svarade inte. Han bara satt där alldeles stilla på skaren och glodde.

Jag kände att det nog inte skulle bli så mycket dialog av detta möte så jag tog Grabbarna och gick vidare.

Senare samma dag kom den där skitgubben Kung Bore och släckte den  pyrande känslan. :(

Och just den dagen stod det “Arbete” på mitt schema så på väg till jobbet roade jag mig med att lyssna på Mark Lewengood när han läste sin egen bok “Hjärtat får inga rynkor”. Okej, om sanningen ska fram så var det väl mer han som roade mig. Mellan varven skrattade jag så tårarna sprutade och vägen framför mig blev alldeles suddig.

Alltså jag vet inte vad det är som gör att jag gillar Mark så mycket. Det kan vara hans torra konstateranden om livet i stort och smått. Eller så är det hans sjungande finlandsvenska som ger mig en glad “när jag var liten”-känsla.

Hur som, trots det eländiga väglaget och den nedsatta synen, tog jag mig till jobbet. Utan några skråmor på varken mig eller bilen!

“Skickligt kört av mig” säger  jag stolt. “Enbar tur” muttrar kollegorna.  

Jag arbetade flitigt (eh, nåja..) i många timmar och innan det är dax att påbörja hemresan i snöstormens efterdyningar, passade jag på att “pudra näsan”.

Av en slump tittar jag mig i spegeln.

“Men jag är väl mer än lovligt ful!” konstaterade jag krasst och gick omedelbart ut från "puderrummet". 

Sen slog det mig - det ÄR som folk säger;

Ett gott skratt förlänger  käften.

Med den nya insikten, sätter jag mig i bilen och åker mot hemmet. För att liva upp mig lyssnar jag på musik. Nja, kanske inte bara lyssnar då. På maxvolym headbangar jag mig genom “Raise your glass” med Pink och “Rolling In the Deep” med Adele för att sen med full hals stämma in i Jan Malmsjös “Om jag hade pengar” ur Speleman på taket. 

Och ni får tro mig på mitt ord; man sjunger SÅÅ vackert när man har en förlängd käft ;)

Nåväl, hem kom jag till slut. “Megaskickligt kört av mig” utropade  jag när Grabbarna mötte mig i hallen. På detta blev det  klen respons, det enda de var intresserade av var att gå ut och slå en drill.

Så det blev till att traska ut med de små liven. När vi passerade platsen där den lilla gynnaren varit synlig, slog det mig;  Så DUM jag är, jag skulle naturligtvis ha pussat på honom!! Han var ju så klart en prins i vardande!!!

Jaha, det var den möjligheten det, tänkte jag dystert, såå typiskt mig att försitta chansen till ett liv i sus och dus.

Jag gick hem och vältrade mig i självömkan men tröttnar ganska snart. Istället tar jag mig en kopp kaffe och det är då jag får den briljanta idén, jag sätter så klart in en annons! :)

Du lilla gynnare med  felprogrammerad GPS, hör av dig!

Svar till; Långkäftad blondin

Det  slog mig häromdagen:  Det är inte klokt vad jag GILLAR  mina hundar!!

Och då inte som i ”Oh så fina ni är, här  får ni varsin Frolic”-gillar utan som i ”Jädrar vilka sköna individer ni är!!”-gillar.

De är absolut inte världens  bäst uppfostrade jyckar, det är jag den första att erkänna. De är heller inte de lydigaste. Nä, de kan faktiskt uppföra sig som ett gäng förortsligister och vara ganska påfrestande för omgivningen.

De är heller inte några ”A-hundar”.  Alla har de något som man skulle önska mer av/mindre av/fanns/inte fanns osv osv men – då vore de ju inte just de individer som de är. Och det är ju precis DE jag gillar!

Jag gillar Ymers egensinnighet (för att inte tala om hans fluffiga rumpa :)  Gustens gosighet och hans tjolahopp-inställning. Jag gillar Qubas vilja att försöka förstå och göra rätt. Och  hans kel & mys-sida :)

Jag gillar deras bussiga attityd, sköna stalj och deras glädje inför allt.

Föreslår jag promenad;  Kul! träning; Yes! vila; Nice! vara ensamma; Helt ok! få besök; Skoj!  ja, i stort sett ALLT ställer de sig positiva till.

T o m mindre roliga saker som att klippa klor eller gå till veterinären.

Och sist men inte minst – håll i er nu! – jag gillar lukten av deras tassar!!!  Jodåsåatt, så långt ner i hundträsket har jag sjunkit :))

Som sagt, jag gillar verkligen Grabbarna, med hull och hår och jag är genuint och innerligt glad att jag delar liv och leverne med just dem! 

PS. Om nu någon undrar så gillar jag Hjalmar oxå. Nästan varje dag... ;) DS