Ymer Gusten & Co

Alla inlägg den 9 maj 2011

Av Larsson - 9 maj 2011 14:11


Nu handlade den gångna helgen inte bara om mat. Nej, för tusan jag hade celebert besök också.


Ni kom väl ihåg att den Lilla Motorsågsmannen tidigt i våras kapade ned träd. Dessa träd skulle nu hem på vedbacken för att förvandlas just till det. Ved, alltså.

Träd kan, som ni säkert vet, vara väldigt stora och väldigt tunga varför man inte bara tar en knippe på ryggen. Nej, det fordras lite andra doningar till själva hemtagandet och det var det som uppenbarade sig i helgen.



Först kom kälken.



Sen kom... 



Husse Häst & Myran!



Myran är av släktet Nordsvensk och 18 år gammal. Husse Häst är också 18 men med måååånga plustecken efter och hans släkte är okänt. Iaf för mig ;)


Husse Häst & Myran skulle nu hjälpa mig att få hem veden.



Under påklädningen mumsade Myran förnöjt på lite hö samtidigt...




som hon tittade lite förundrat på människan med den svarta lådan framför ansiktet ;)





Kälken spändes för och...



sen bar det av ut i skogen!



Att det var snårigt och att riset låg i stora högar var inget som bekymrade det här ekipaget.



Myran verkade inte ens märka den eländiga terrängen!



Inte hennes husse heller, han skuttade som en pigg kanin efter henne i riset.



När det var dags för lastning så stod Myran där alldeles stilla. Nappade åt sig lite ljung som hon tuggade eftertänksamt på och väntade på klartecken att få gå.

Och tecknet bestod i ett lite lågmält; - Jaha, ska vi gå då...



Då drog Myran igång lasset, valde väg och sen....



bar det av genom riset!



Fram och...



förbi, verkade vara det enda hon hade i tankarna.



Och Husse Häst balanserade enkelt på stockarna trots det allt annat än jämna underlaget!



I det lilla motlutet blev det för Myran att lägga manken till och för Husse Häst att ta några kvicka joggingsteg.



När veden så lastades av så passade Myran återigen på att mumsa lite hö. Och banne mig, tittade man riktigt noga så såg man att...



hon faktiskt log ett riktigt hästleende! :)


Både lördag och söndag jobbade Myran och hennes husse. Drog och släpade det ena lasset efter det andra. Själv satt jag alldeles hänförd och beundrade skådespelet.


I femton år har de jobbat tillsammans. Inte bara i skogen utan även kört bröllopspar och varit med på allehanda andra uppdrag (Husse Häst håller även kurser i just skogskörning) och de var verkligen teamet med stort T!! Med ömsesidig respekt och med några få lågmälda ord från husse så löste de uppgiften i bästa samförstånd.  Förtroendet och tilliten mellan de båda var...var..ja, alltså den kändes!   

Herregud, jag fick ju smita in i köket och börja hacka i ett försök att skylla mina tårade ögon på löken!!

 

Innan hemfärd så får Myran lite havre och vatten av husse och morot av mig medans seldonen tas av. Hon står så lugnt och snällt  och när husse är klar säger han till henne; Sådär Myran, nu åker vi hem! lägger grimskaftet över hennes rygg varpå hon direkt och på egen hov, kliver in i transporten.

Som sagt, ett väl sammansvetsat team :)


Det som återstår nu är att förvandla allt till ved. Någon som känner sig manad?

ANNONS
Av Larsson - 9 maj 2011 09:26

  

Grannen bjöd på middag i fredagskväll. Glad tackade jag Ja! till detta och infann mig uthungrad vid utsatt tid. När magen stod i fyra hörn tackade jag artigt för mig och drog mig tillbaka till mina rum.


Nu är väl detta med "mina rum" en sanning med modifikation eftersom jag i stort sett bara har ett rum i min lilla stuga. Jovisst förstår ni, stugan är så liten att det inte ens finns plats för en garderob. Fast det kan ju kvitta lika, slipper jag ju jobbet med att städa den. Garderoben, alltså ;)



Sen kom lördagen och då ringde grannen och bjöd på middag. Grillat skulle det bli, med potatisgratäng. Topp! utropade jag glatt och infann mig utsvulten på utsatt tid.  

När maten var uppäten stånkade jag fram ett Tack! och vankade däst och nästan dräktig, hem till mitt rum.


Efter detta kom söndagen men ingen inbjudan från grannen (visst var väl DET märkligt eller hur??) 


Nåja, jag får jag väl ordna nåt själv då, tänkte jag

 

- Hörrni Grabbar, vad säger ni om att äta ute idag?

 

De tände direkt på idén! Ymer blev alldeles till sig och....


 


började dra och rycka mig i tröjärmen. Budskapet han ville få fram var nog;

 

Mat!!! NUUUU!!!!


Typ.



Quba som inte riktigt greppade det där med att "äta" men som mycket väl förstod "ute", tog sin boll och sprang glad i hågen ned på ängen.



Gusten var inte sen att hänga på, glatt ylandes; Vi ska äta ute, vi ska äta ute!!  



Väl nere på ängen visade Ymer de andra sin tolkning av "äta ute".


- Du menar alltså att vi ska äta det här??  


- Japp, det kallas sallad, serru ! Sketanyttit´ 


- Sa...tugg, tugg...llad, sa du. Asså, jag är tveksam... 


Beta, beta, tugga, tugga...

  


- Tja...sååå äckligt var det väl inte. Tror jag....

 

Här fick jag rycka in och förklara för samtliga att beta gräs inte stämde med min syn på uteätning.


- Jag menar att äta på restaurang eller att den hemlagade maten bärs ut på altanen och inmundigas där. Förstår ni?

 

Tre jourhavande fågelholkar stirrade nu förvånat på mig och såg ut att tänka att människan, det är allt en mystifik varelse. Äta ute och sk-ta inne, typ...



Sädesärlan for ivrigt runt på ängen. Han kanske också vill prova på att äta ute ;)



Hundarna och jag tog vändan förbi sjön.



Jag hittade en gammal potta och började genast fundera över hur den hamnat där mitt i naturen. Vad som eventuellt varit i den ville jag däremot INTE fundera över!  



Satte oss en stund och tittade på liljekonvaljen i hopp om att få se den slå ut. Insåg efter ett tag att det nog skulle ta mer än en stund så istället begav vi oss hemmåt.  



Tittade till mina odlingar och kunde konstatera att...  



jädrar, vad det....inte händer mycket.


Bäst som jag stod där och studerade den icke-växande odlingen gjorde Ymer sig hörd.


- Hörru, nu är jag hungrig! Äta ute eller inne eller borta spelar ingen roll bara jag får käk!! 


Och så fick det bli, middag på altanen.



Först åt Grabbarna.


I samma veva dök Hjalmar upp. Han trodde vi hade knytis så han kom med egen mat.

  


- Schysst idé å käka ute, du Morsan...  


...smakar ju så mycket godare! ...krasch, krasch, slurp...  


sa Hjalmar och sög i sig det sista av råttan.


Alltså, jag vet inte vad som hände men någonstans i höjd med det sista slörpet  tappade jag aptiten. Fullständigt!!

ANNONS

Presentation

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2011 >>>

Gästbok

Senaste inläggen

Kategorier

Länkar

Arkiv

Besöksstatistik

RSS

Sök i bloggen

Följ bloggen

Följ Ymer Gusten & Co med Blogkeen
Följ Ymer Gusten & Co med Bloglovin'

Värdering


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se