det är banne mig ett bedrägligt lugn. Är det inte så man vaknar av KAPOFF! så vaknar man av ett SKRIK!

I nattens mörkaste timme vaknar jag av Gustens varnande morr.  Till skillnad från hans kompanjon Ysterkvist som friskt blandar skarpa och falska larm hej vilt, så är Gustens varningslarm att ta på allvar. Jag tänder lampan och hör obekanta ljud utifrån (här kan jag säga, att det blev en adrenalintillströmning modell tsunami i Larssons kropp!!!)

Jag vacklar i beslut mellan att dra täcket över huvudet eller att faktiskt gå upp och titta efter men när även Quba går i gång i skall, då bestämmer jag mig.

Beväpnad med min Iphone (ja..jo, man tänker inte så rationellt när rädslan slagit klorna i en) går jag ut i hallen och sneglar ut i tillbyggnaden och ser väl till min fasa skuggan av en person utanför! Jag inser att vem det än är så inte har vedebörande kommit för att låna en kopp socker...

NU är det puls på Larsson vill jag lova!

Han (jag skriver "han" för det är nog bara såna som smyger runt på annans tomt mitt i natten) har nu förstått att huset både har vaknat och är fullt i hundar, så han beger sig springande från mitt hus och ut mot vägen och sen hör jag en bil som startar och åker iväg.

Kvar står jag, stel som en isstod, med tre ursinnigt skällande jyckar runt fötterna.

Vad skulle jag göra nu då? 

Skulle jag släppa ut hundarna? Nä, tänk om någon var kvar, man vet ju aldrig vad såna där kan göra med hundarna. 

Skulle jag gå ut själv? HA, skulle väl inte tro det va´?!?!

Skulle jag gå och lägga mig? Springa till grannen? Ringa en vän?

Beslutet blev att tända i hela huset, fixa en kopp fika, krypa upp i soffan med alla jyckarna tätt bredvid och invänta gryningen.

Nu är morgonen här och jag känner att jag behöver några timmaras vila.