är ju det sista som överger människan. Och det gäller även hundar, ska ni veta!

Ni kommer väl ihåg att det hoppades om en mindre halkig is i gårdagens inlägg och det inte bara av mig, oh nej, jag fick god hjälp av Qubanen.

Med ett sånt hängivet hoppande kan det ju inte bli annat än...ja, se själva!

Solen förvandlade isen till sorbé och grus och lera gav oss en föraning om våren.

Tassavtryck i issörja. Tydligare vårtecken får man leta efter eller vad säger ni?

För att inte tala om ett par lortiga vätteben.  Man kan inte känna annat är total lycka! :)

Så vad har man då lärt av detta?

Tja...kanske att

"Som man hoppar får man gå"  (ett myyyycket gammalt ordspråk, typ before-vikingatid-gammalt)